Jag har aldrig varit sugen på att skriva för scen själv, jag tror inte att jag kan det. Hade jag kunnat det hade jag nog tagit papper och penna och gått för länge sen. Någon av min kaliber, som har djärvheten och modet att göra saker, skulle inte kunna ha en sån talang inom sig utan att den kom ut någon gång.  Men en gång har jag skrivit.

SvD frågade mig en gång för tolv-tretton år sedan om jag ville skriva om ett minne, till en serie de hade en sommar.  Jag arbetade med Lars Norén då. Jag frågade honom vad jag skulle göra och han sa ”ta det, tacka ja, klart du kan skriva”. ”Men vad ska jag skriva då?” undrade jag. ”Skriv ett brev till Strindberg och berätta hur vi har det i dag” sa han. Det var ett bra ämne tyckte jag, och bestämde mig för att skriva detta under en förestående semester på Kreta. Men väl där kom jag ingenstans med texten. Den ena meningen blev mer pretentiös än den andra. Jag gick in till Janne och beklagade mig. ”Skit i Strindberg, skriv om något som ligger nära hjärtat, som din mormor som du har så mycket kul att berätta om” sa han.  Och det bara rann ur pennan. Jag berättade helt opretentiöst om henne och mina minnen av henne, och kallade henne ”den svenska tanten”. Jag fick 200 brev efteråt!

Då lärde jag mig att man inte ska konstla till det. Jag har inte förmågan att sätta mig på en hög häst och prata med August Strindberg. Alla har något att berätta, men det gäller att berätta något som ligger nära om hjärtat. Det gäller att hitta det man själv är bra på. Och den poletten dök ner hos mig vid 55 års ålder. Man duger så bra som man är.

Det är också särskilt intressant eftersom mitt jobb är att vara någon annan. Men vad jag än hittar på med en roll, måste det ändå landa i mitt blodomlopp, i min röst. Det måste vara tajt för mig. Det handlar ändå om mod att våga vara sig själv.

Teatern pensionerar inte någon, och de äldres kunskap tas till vara. Den här kunskapen, den tysta kunskapen som man känner hos folk som kan sina yrken, fascinerar mig. Det är som musik, och det gäller nästan alla yrken. Det är en njutning att se en stor konstnär komma in på scen, och utan att väsnas för mycket ta sig fram på scengolvet.

Jag saknar Margareta Krook, Keve Hjelm och Ernst-Hugo Järegård väldigt mycket, de som för mig hade den där ”tysta kunskapen”. Nu är jag bland de äldsta och har ingen att fråga. Det är som när man mister sina föräldrar, ett skakande ögonblick.

Förr dominerades Dramaten av de äldre skådespelarna. Nu är det tvärtom. Nu är det 35-40-åringarna som är i fokus på teatern, precis som i samhället i stort. Samhället är oerhört fokuserat på unga människor. Man ska inte vara äldre än 35-40. Respekten för kunskap är inte lika stor längre, men den kommer kanske tillbaka.

Margaretha Krook som Gertrude Stein, 1985.

När en pjäs haft premiär försvinner regissören. Det kan påverka pjäsen till det bättre eller till det sämre, men oftast utvecklas pjäsen av att möta publiken. Men det är bra om regissören då och då tittar till det hela. Förutsättningen är att de har något att säga.

Ingmar Bergman sa en gång att man inte ska förakta dåliga regissörer ”för det finns inga som kan få skådespelare så jävla bra – det ger en jävla frihet att jobba med dåliga regissörer”. Det kan låta cyniskt, men ibland kan det vara bra för en skådespelare att helt enkelt få vara i fred. Riktigt bra regissörer är förstås inte heller att förakta och tas emot med öppen famn av alla.

Ernst-Hugo Järegård, som jag saknar mycket, sa alltid att ”om det är några som kan teater så är det vi skådespelare”. Det är vi som lever med pjäserna under lång tid och som möter publiken. I höst ska jag spela i Bergmans ”Höstsonaten” med Maria Bonnevi, regi Stefan larsson. Han är mycket bra, han vågar ge sig ut på ett äventyr och det vågar och vill också jag.

Bilden är från "Måsen", som vi spelade på Elverket 2007. Regi: Stefan Larsson.

Jag vet att jag kan det här jobbet. Men jag vet inte alltid att jag är bra. Det tekniska behärskar jag – hur man pratar så man hörs, hur man lyfter fram en mening. Det tar tid att lära sig. Och det är det enda jag kan diskutera, om det jag gör är bra eller inte får andra bedöma.

När jag ser inspelningar av mig själv tycker jag inte alls att det är som jag hade tänkt mig. Det ser platt ut. Senast jag upplevde det var inför nypremiären av Gäckanden, då jag var tvungen att friska upp minnet och tittade på en bandning. Det var genomgräsligt i början, men efter ett tag vänjer man sig och upptäcker att allt inte är förfärligt. Man har ju ingen känsla för sin egen eventuella utstrålning. Det är platt, som en vägg. Man kan inte ta emot sig själv. ”Hur har jag lyckats lura teaterchefer, regissörer och kritiker i 45 å. Nu spricker bubblan ” tänker jag när jag ser mig själv på scen.

Att se sig själv i en film är annorlunda, då är det någon annan som bestämmer rytm och fokus. Det blir en stor skillnad. Man kommer knappt ihåg det man gjort, och saker klipps bort. Det är fördelen med teater, då är det du och publiken som bestämmer var fokus ligger. På film är det någon annan som väljer åt dig.

Jag längtar inte tillbaka till ungdomen och till de rollerna jag spelade då. Men det skulle vara roligt om någon begåvad regissör lät en kvinna i min ålder spela ena halvan av ett ungt kärlekspar, och spela mot en ung kille. Inte bara för att göra en grej, utan för att se vad man kan förmedla. Hur uttrycker sig en 65-åring som 25-åring? Vad händer? Blir det bara komiskt, eller kan det bli intressant? Teaterns möjligheter är oändligt stora, och de tas inte tillvara. Det är för konservativt och konventionellt, man vågar inte leka med detta rollspel.

Jag ber härmed att få anmäla mig till att spela en ung flicka i en pjäs! Inte för att parodiera utan för att utmana jobbet.

Jag har blivit mycket radikalare på senare år. Jag var inte ett dugg radikal som ung, jag ville inte dras in i 68-rörelsen. Jag ville spela teater, inte stå på barrikaderna och skrika. Idag skulle jag däremot gärna stå på barrikaderna.

Jag och Janne i Hamlet, 1974.

Det är skönt att vara äldre. Det är skönt att arbeta med bara kvinnor. Man behöver bara le när man vill, man behöver inte le för att behaga. Jag älskar män i alla åldrar – men i mycket små portioner.

Det är kanske plågsamt för en man att vara skådespelare när man inte är på topp hela tiden. Det är ju inte särskilt manligt att klä ut sig och stå på en scen. Många gånger har jag tyckt synd om dem och krattat i manegen lite extra mycket då. Nu orkar jag inte det längre. Jag vill göra mitt jobb som är att behaga publiken och ingen annan.

Jag heter Marie Göranzon och jag är ganska gammal. I går såg jag Ana Laguna och Mikhail Baryshnikov dansa på Dramaten. Jag bugar och säger ”gamla kåkar brinner bäst”. Själv spelar jag nu i Gäckanden, en pjäs för fyra kvinnor av Marie-Louise Ekman. Om jag hade vetat hur skönt det är att vara en äldre skådespelare hade jag blivit det på en gång. De första 25 åren av min karriär med eviga roller av vad jag brukar kalla ”pastellkärringar” var som en transportsträcka där man fick springa omkring och le för alla farbröder. Tänk så många år man har ägnat åt att få dessa herrar på gott humör. Och jag ser att många yngre kollegor tar över stafettpinnen och gör samma sak som vi gjorde. Sluta i tid tjejer, och tänk er på själva!

I 50-årsåldern blir det tack och lov lite kött på benen i ”dödsdansrollerna”. Hade jag kunnat hoppa från 25 år direkt till 50 år hade jag gärna gjort det. Nu är jag bara rädd för att tappa minnet, men det är bagateller jämfört med hur det var att gå runt i de där pastellklänningarna och le.

Det är som en ny vår och en lycka att få jobba. I min ålder är det många kollegor som försvunnit, inte bara för att de inte fått jobb, många orkar inte och väljer ett annat liv. Man måste ha lusten kvar och inte lyssna för mycket på vad andra tycker och tänker om en.

Gäckanden.