Nära hjärtat

Jag har aldrig varit sugen på att skriva för scen själv, jag tror inte att jag kan det. Hade jag kunnat det hade jag nog tagit papper och penna och gått för länge sen. Någon av min kaliber, som har djärvheten och modet att göra saker, skulle inte kunna ha en sån talang inom sig utan att den kom ut någon gång.  Men en gång har jag skrivit.

SvD frågade mig en gång för tolv-tretton år sedan om jag ville skriva om ett minne, till en serie de hade en sommar.  Jag arbetade med Lars Norén då. Jag frågade honom vad jag skulle göra och han sa ”ta det, tacka ja, klart du kan skriva”. ”Men vad ska jag skriva då?” undrade jag. ”Skriv ett brev till Strindberg och berätta hur vi har det i dag” sa han. Det var ett bra ämne tyckte jag, och bestämde mig för att skriva detta under en förestående semester på Kreta. Men väl där kom jag ingenstans med texten. Den ena meningen blev mer pretentiös än den andra. Jag gick in till Janne och beklagade mig. ”Skit i Strindberg, skriv om något som ligger nära hjärtat, som din mormor som du har så mycket kul att berätta om” sa han.  Och det bara rann ur pennan. Jag berättade helt opretentiöst om henne och mina minnen av henne, och kallade henne ”den svenska tanten”. Jag fick 200 brev efteråt!

Då lärde jag mig att man inte ska konstla till det. Jag har inte förmågan att sätta mig på en hög häst och prata med August Strindberg. Alla har något att berätta, men det gäller att berätta något som ligger nära om hjärtat. Det gäller att hitta det man själv är bra på. Och den poletten dök ner hos mig vid 55 års ålder. Man duger så bra som man är.

Det är också särskilt intressant eftersom mitt jobb är att vara någon annan. Men vad jag än hittar på med en roll, måste det ändå landa i mitt blodomlopp, i min röst. Det måste vara tajt för mig. Det handlar ändå om mod att våga vara sig själv.