När en pjäs haft premiär försvinner regissören. Det kan påverka pjäsen till det bättre eller till det sämre, men oftast utvecklas pjäsen av att möta publiken. Men det är bra om regissören då och då tittar till det hela. Förutsättningen är att de har något att säga.
Ingmar Bergman sa en gång att man inte ska förakta dåliga regissörer ”för det finns inga som kan få skådespelare så jävla bra – det ger en jävla frihet att jobba med dåliga regissörer”. Det kan låta cyniskt, men ibland kan det vara bra för en skådespelare att helt enkelt få vara i fred. Riktigt bra regissörer är förstås inte heller att förakta och tas emot med öppen famn av alla.
Ernst-Hugo Järegård, som jag saknar mycket, sa alltid att ”om det är några som kan teater så är det vi skådespelare”. Det är vi som lever med pjäserna under lång tid och som möter publiken. I höst ska jag spela i Bergmans ”Höstsonaten” med Maria Bonnevi, regi Stefan larsson. Han är mycket bra, han vågar ge sig ut på ett äventyr och det vågar och vill också jag.
Bilden är från "Måsen", som vi spelade på Elverket 2007. Regi: Stefan Larsson.
14 maj 2009 kl 09:47
Marie, först måste jag säga att jag beundrar dig oerhört mycket. Du fyller dina karaktärer med stolthet och kraft. Du tar hand om dina roller. Tack. Det andra är en fråga, som regissör för en liten professionell teatergrupp undrar jag hur du tycker jag ska bli en bättre regissör? Vad kännetecknar en bra regissör? Äventyret du skriver om älskar jag. Att tillsammans med skådespelare och andra inblandade hitta en väg hem. Det är grupparbete på högnivå. Något som inte alltid uppskattades när jag gick i nian
. Fortsätt ge oss upplevelser! Må väl!
17 maj 2009 kl 20:01
[...] underbart att vara äldre 2009 maj 17 tags: Alexandra Rapaport, Örjan Ramberg, äldre, Börje Ahlstedt, Dramaten, dramatenbloggen, gammal, Marie Göranzon, Morgan Alling, ta sceningången by mymlan Om du inte redan upptäckt Dramatens blogg är det hög tid att du lägger in den i din RSS nu genast. Varje vecka presenteras en ny bloggare, så den blir aldrig tråkig, aldrig enformig. Varje måndag är det överraskningsdags när veckans bloggare avslöjas, och snyggast entrén hittills gjorde nog Marie Göranzon, den senaste i raden av Dramatenbloggare, en av dem man önskar ville fortsätta blogga längre än en futtig stackars vecka. Läs Nära hjärtat, och Dåliga regissörer. [...]
14 juni 2009 kl 16:03
Det är en fin linje mellan en bra regissör och en ”dålig”. De får inte vara alltför pushy, men inte heller för lite, men såklart ger träning något också. Man måste ju lära sig krypa innan man går.
Det är inte riktigt samma sak med en skådepelare. Har man verklig talang medfödd så har man det. Man kan behöva utveckla den på skolor eller så, men den försvinner inte.
Men om man inte är född med talangen så kan man aldrig skildra en annan människa på ett ärligt sätt. Visst kan man träna upp sig och bli en relativt ”bra” skådis, men man kan aldrig riktigt förstå förvandlingen till en annan människa.
Men jag tror att det finns många väldigt talangfulla människor, de har inte utvecklats klart ännu bara.